Dagboksanteckning, maj 2014.

jag är i min hemstad igen och allt som en gång varit heligt har nu dött.

jag vet aldrig hur jag ska hantera den här platsen som är kraschlandningarnas mekka, än mindre vet jag hur jag ska hantera den med allt som hänt, men jag återvänder alltid hit när allt annat har gett upp på mig. 
och i år var ett sådant år, ett år då ingen annan väg än den till hemstaden fanns.
 
det är sen kväll när jag stiger av tåget, jag går på folktomma gator och tänker på hur bra den här staden är när man inte vill synas eller finnas i ett större sammanhang. hur befriande det är att inte behöva möta någons blick på gatan. hur befriande det är att inte behöva bli stannad på gatan och ljuga när någon frågar hur man mår.
 
det luktar uppståndelse i mitt kvarter, körsbärsträden utanför scandic blommar och det gör så ont att ännu ett år ställa sig under dem och konstatera att ingenting har förändrats trots år som gått och årstider som kommer igen. något med vårens skonningslösa sätt att återuppliva allt som varit dött medan vintern inom en fortsätter. 
något med att ställa sig under blommande träd och bli smärtsamt medveten om sin egen vissenhet.(fy fan vilken tönt jag är. ångrar mig i samma stund som jag skrev det men vafan jag är ju så jävla VISSEN).
 
jag står där en stund med väskorna i handen, i en pöl av minnen om samma tid fast för längesen och insikten om att det aldrig kommer bli samma tid fast för längesen igen,
det och det faktum att jag är så chanslös i gatubelysningens ljus.
går med tunga steg mot porten, trycker in koden och släpar mig de fyra trapporna upp till pappas lägenhet, låser upp och öppnar dörren till mitt rum som stått orört sedan sist jag var här. det doftar inte hemma. även fast det ska vara det som är hemma. det doftar bara som något man känner igen, en plats jag varit på förut men inget mer. ingen våg av trygghet som sköljer över en, ingen tung utandning om att nu ordnar det sig, nu är jag safe, nu är jag hemma. 
bara en trött doft av igenkänning.
kollar mig omkring och ställer ner väskorna på golvet, låter bli att tända några lampor. låter bli att försiktigt gå in i pappas rum och viska att jag är hemma.
istället tar jag två propavan och en lugnande(eftersom jag vet att det inte kommer att gå att somna på egen hand ikväll) och lägger mig på sängen och väntar på att sömnen ska ta mig. det är min vanliga rutin om kvällarna. att lägga mig under täcket och låta substanserna vagga mig till sömns. de är mina vänner, substanserna. utan dom sover jag inte.

det är så tyst här, inget hörs inte bilar inte människor på gatan ingenting och den timmen det tar för mig att falla i glömskans sömn hinner jag gå igenom i mitt huvud entvåochtre gånger hur jag återigen lyckats hamna här.
hur jag återigen lyckats börjat om på nytt endast för att  _återigen_ bryta ihop och återvända hit 

 
 
/N
Random | |
#1 - - Anonym:

Simsvideos, berätta mer!

Upp