De som har makt

fredagsnatt. 
så plötsligt känner jag hur vakten grabbar tag i mina armar, rycker de bakåt i ett hårt fast grepp och jag skriker men han tystar ner mig genom att trycka mitt huvud ner i närmsta rabatt. känner hur jorden tystar ner mig, fyller hela min mun. 

ett litet utrymme. han håller fortfarande mina armar i ett hårt grepp och för varje ord jag yttrar SNÄLLA. SLÄPP. MIG… drar han till så …DU. GÖR MIG. ILLA. att det knakar vid mina skulderblad. jag ser hur han håller sin näve hårt knuten i behärskning. slå mig då! jag ser din knytnäve, jag ser att du försöker behärska dig. slå mig då så får vi se hur det går för dig! han svarar lilla gumman du ska få spendera natten i fyllecell, då är du inte lika kaxig längre. jag gråter och spottar ut jorden. 

en polisbil, en tjej en kille. de tar mina armar i handklovar och jag skakar av rädsla ilska frustration smärta. märker hur svårt det blir att andas, hur fort och högt jag hyperventilerar. jag sitter bak i bilen försöker få fram genom panikångesten att jag vet att de bara gör sitt jobb men att detta är totalt obefogat att jag faktiskt inte gjort något utan att det är vakten som gjort MIG illa. snälla får jag ringa min pojkvän snälla kan jag få ringa mina bästisar som är kvar därinne, de kommer vara så oroliga. de frågar om jag brukar droger eller tar medicin, jag svarar ledsamt att det enda jag går på är anti-depressiva. snälla låt mig ringa någon de kommer tro att jag är försvunnen. s n ä l l a

vi går ur bilen och jag känner hur jag har fradga i mungiporna, torkat saliv längs läpparna. jag hör hur polistjejen säger men hon verkar ju inte så berusad, bara upprörd, ska vi inte bara släppa henne? och han svarar nej det vet du att vi inte kan göra. sen går vi in och jag får ta av mig alla smycken framför fler poliser, en man tar hand om min klarröda BH som en souvenir. 

och så inknuffad i det pyttelilla rummet. en glansig gul madrass på golvet. jag lägger mig ner och vaggar mig själv till sömns i takt till mina hulkningar. vaknar upp i fosterställning, jag håller om mig själv runt knäna som ett skört litet barn (för att det är precis vad jag är) och nöden slår till. bankar på dörren tills knogarna är röda och får tillslut komma ut för att släppa ut urinen som trycker i magen. får jag gå hem nu? men de svarar bara kort: om två timmar ungefär och föser in mig i cellen igen. jag försöker somna om till ljudet av en mycket berusad mans skrik i cellen bredvid. bankar återigen och ber om att få kissa igen men då svarar polisen vill du åka hem nu också? och jag svarar gråtandes ja. är rädd för att han driver med mig, men får komma ut. kommer ut, ser mobilen med alla missa samtal och oroade arga sms. tar på mig min bh på toaletten, dricker vatten med skakig hand och kliver ut ur polishuset, bort. bort från förnedringen och smärtan. 
 
på måndag morgon sitter jag gråtsvullen hos min psykolog. hon har gett mig en taggig boll att hålla i för att ångesten river för hårt. hur i helvete kunde dom göra så? varför körde de dig inte till psykakuten?
 
/m.
Texter | |
#1 - - Tora:

Usch får ont i magen av att bara läsa :( hoppas du är okej nu <3 du skriver helt otroligt målande, riktigt stark text.

#2 - - my:

<3 <3 <3 tack snälla fina du!

#3 - - Lina:

Hej! Blev så sjukt arg och ledsen när jag läste detta! Om människor med makt som typ "ska värna om säkerhet och trygghet" ska få hålla på så här är det något som står jävligt fel till! Fy fan. All värme till dig!<3

Svar: Ja jag vet, det är så fel. Maktutövande är bland det värsta jag vet. Så fkn obehagligt. Tack <3
nathalie & my

#4 - - Nic:

TACKTACKTACK för att du delar med dig!!

Svar: TACK för att du läser! (och kommenterar, då blir jag löjligt glad) <3/my
nathalie & my

#5 - - amanda:

fyfan. FYFAN. idioter. skickar massa kärlek och kramar, kan inte ens förstå till hälften vad du utsattes för <3 tack för allt du skriver!

Svar: Hej och tack snälla <3 !!!!! tack för att du läser och kommenterar. Kram!/my
nathalie & my

#6 - - Hannah:

har varit med om EXAKT samma, vakterna bar ut mig pga. panikångestattack och ringde polis. hamnade i fyllecell och fick inte tillgång till min medicin för de trodde att det eventuellt va narkotika jag hade i väskan. fick lämna stationen klockan åtta på morgonen och de frågade "du förstår väl varför du fick sova här? det här är inte ett normalt beteende" och jag svarade gråtandes bara att ja jag förstår och gick där ifrån. ringde och försökte anmäla för övervåld mot mig som ung tjej men poliskvinnan jag pratade med då tyckte att jag skulle gå till polisstationen DÄR jag blev omhändertagen och anmäla. bara att jag absolut inte vågade det såklart!?! har noll förtroende för poliser nu för tiden. är tom nästan rädd för dom. fick inte heller gå och kissa, slog hela armarna blåslagna när jag försökte få hjälp att komma ut och grät konstant i åtta timmar. tack för att du delar med dig my<3

Svar: ÄH FYFAN!!!! VIDRIGT!!! Jag känner samma... hade sån betingad ångest i flera månader efter händelsen. :( Skönt att man inte är ensam i alla fall, fast helst kanske man skulle vilja det - vara undantaget. Sjukt att detta händer. Tack själv fina du! <3
nathalie & my

Upp