Majdimman.

Hejjjjj gänget.
 
Maj är förbi imorgon, min favoritmånad är fucking förbiiiiiii
 
...mvh sentimental since födelsen. 
 
Känns ju förjävla sorgligt att jag fördrivit denna månad i en dimma? Det är min känsla nu tbh? Vet inte vad jag gjort? Minns valborg, minns Lund, minns lyckan när jag gled omkring på mina (och resten av Sveriges studenter) gamla gator med en bärs i ena handen och Ellen i den andra. Sen. Blankt. Nej, inte blankt. Förlåt jag menar dizzyyyyyyy
 
Jag har således inte kunnat blogga - jag kan inte ens prata med mina bästa vänner? Känner mig helt inlåst i mig själv och min sjuka hjärna. Och här sitter jag och skriver att jag ska sluta med antidepp. Frisk my ASS. 
 
 
Titta - en svinglad My. Och så vitt jag vet är denna bild tagen i maj? Detta är så classic:
 
 
Depp-twittrade på bussen på väg hem från tennisen en solig kväll. En grej som är jag som jag hatälskar & älskhatar: jag är I VARJE KÄNSLA ser inget annat. Lite intellekt finns i periferin, vetskapen om allt det andra. Men! Jag älskar det mer än att gå runt i den här apatin som får mig att ba oh fucking no är jag deprimerad igen? Är det så? I MAJ? Det är fan inte rättvist. 
 
 
Den här gör mig glad i alla fall, men det är ju sen gammalt. Varje jävla dag frågar hon hur jag mår. Varje dag frågar jag henne detsamma. Allt ska ventileras, nej, får* ventileras. Vår plats är trygg och villkorslös. 
 
 
Och min mamma. Min älskade mamma som hämtade mig från jobbet när jag skrev att jag funderade på att åka till psykakuten. Utan tvivel åkte hon och hämtade upp mig. Körde mig runt i bilen och hem och vi grät tillsammans för sorg. Att människor dör. och där sitter jag och har ångest för ingenting. Men Murre sa: My, sätt inte dina problem i relation till allt annat. Det går inte. Någon kommer alltid ha det värre, må sämre. 
 
 
Här är två andra personer som är viktiga. I lördags ringde jag Maria (till höger) och panikgrät och hon fnissade och jag minns inte vad hon sa men jag minns att hon gjorde det lättare att andas.
 
 
Jag har börjat träna. Tack fitnesscollection för att du rånar mig på 800 kr varje månad from nu, är helt säker på att du är en hjälp. (OBS EJ IRONISK). Här ovan ser ni ETT TJEJGYM. Eller ja, ett fik på ett tjejgym. Tränade pilates där, blev frälst och idag ska jag göra't igen. Längtar efter att komma i kontakt med mig själv och min kropp; inte stanna i dimman i huvudet. 
 
 
Slut på babbel. Är ni kvar? Trots förvirringen i att vi är två personer här och den förjävla sporadiska uppdateringen? Gillar er. Vilka ni nu än är. <3
 
Kram/MY
Hjärnknaset, MY, Random | | 2 kommentarer |

https://play.spotify.com/track/657jVWLe5DXaP9FCb41qyS

 
 
 
hallå!
 
FRÅGA;
podden, aka bloggens moder, har ni något förslag på saker ni vill att vi ska prata om? vill ni ens att vi ska fortsätta prata? känner att det kanske e en förutsättning att nån faktiskt vill lyssna 
annan fråga!
vill kompisdejta, varför finns det inge tinder fast för vänner??
 
Mvh 
Random | | 15 kommentarer |

My svarar del 1: antidepp, feminism, boende och ätstörningar

Hej alla fina gulliga som läser vår blogg! Här kommer första delen av frågestunden, kommer publicera ett eller två inlägg till med bara mina svar. Hoppas ni blir nöjda med svaren hehe, annars är det bara att säga till om ni undrar något mer. Ps. Träffade en bloggläsare igår, SHOUTOUT till dig Anna! (hehe). PUSS!

Undrar 1) vad jobbar ni med? 2) Har ni framtidsångest? 3) Ska eventuellt börja med antidepp, hur klarar man av det?
1. Jag jobbar med sälj. Säljer mot företag. Sköter prospektering (=leta upp möjliga kunder), ringer samtal, går på möten. Typ så. 
2. GROV!! Vi ska göra ett poddavsnitt helt ägnat till detta men jag orkar typ inte pga får så mycket ångest men ja vi ska. Mycket framtidsångest i alla fall, tampas med det dagligen. Ibland går det åt helvete och ibland lyckas jag argumentera mig i rätt riktning. Puh.
3. Man får vägledning av sin psykiater och snackar med folk runt sig om det, tar det lugnt med alkohol (framförallt sprit, det kan verkligen SLÅ SLINT) och testar sig fram. Lovar att du klarar!

Älskar er podd! Ni pratar om psykisk ohälsa på ett så befriande sätt. Inget skamfyllt, det får bara vara. Jag undrar lite angående antidepressiva. Äter my fortfarande det? vilka anser hon är de största fördelarna med att äta/ha ätit det? Jag äter antidepp och det vore så fint med lite pepp från andra som äter då jag blir så ledsen när jag tänker på att jag äter det. känner mig misslyckad, är rädd att jag blir personlighetsförändrad av dem och att jag aldrig kommer att klara mig utan dem. Kram!
HEJ och TACK, blir såså glad <3 Jag äter fortfarande antidepp, har snart gjort det i 2 år :O Men funderar på att sluta, i alla fall trappa ner. Såhär är det: En himla klyscha - men antideppen räddade verkligen mitt liv. Jag var så jävla nerkörd i botten och hade noll resurser för att bli glad/må bra igen på egen hand. Såklart är endast terapi och *sunt leverne* att föredra, men när du gått länge med en depression utan hjälp så går. det. inte. Du måste helt enkelt ha en skjuts på vägen. Jag är så glad att jag gav antidepp en chans, var livrädd innan och kände mest JAG? lyckliga jag? men skulle aldrig velat göra annorlunda. Jag har inte märkt några biverkningar överhuvudtaget bortsett från att jag får ta det mer försiktigt med alkohol och att min sexlust minskat lite, men that's it. Du blir INTE personlighetsförändrad. Nu har jag som sagt ätit det i nästan 2 år och jag känner mig glad och stabil nu och är som sagt sugen på att sluta. Ska diskutera med min psykiater och testa mig fram. Är såklart rädd för att jag ska falla ner in da hole igen men nu när jag vet hur bra det funkat för mig tänker jag att det "bara" är att börja igen i sådana fall. Inte svårare än så. Puss och kram du är inte misslyckad. <3

 Samma dag jag fick mina antidepp utskrivet, och Flora hängde med mig <3

Hur mår ni i er själva rent utseendemässigt? 
Skit ibland, verkligen skit. Det är dock väldigt beroende på hur jag mår. Har jag en dålig dag, är ledsen/har ångest känner jag mig alltid fulast på jorden, är jag glad känner jag mig snygg och nice. Ni hajar. Rätt rimligt. 

Har ni någon erfarenhet av ätstörningar? 
Jaaa… jag har haft ätstörningar sen jag var rätt liten, typ 13? Det ballade dock verkligen ur på gymnasiet. Skulle säga att 80% av min ångest under gymnasiet var kopplat till mat/kropp. Fick aldrig någon diagnos, tog aldrig kontakt med läkare eller så men det sabbade verkligen enormt för mig. usch. Är dock inte så pigg på att prata om det, har helt undvikit det tidigare. Dels för att det är skamset/fult (alltså nej det ÄR inte det, men jag har känt så) men också för att jag tycker man ska vara försiktig när man pratar om ätstörningar, då det kan vara så sjukt triggande för andra. Och det vill jag verkligen inte! Kan dock säga att jag har mått helt ok kring det de senaste 2 åren typ, men blir nog aldrig helt *frisk* sorgligt nog. 

VAD I HELVETE ska man göra när man inte kan sluta tänka på en människa man tyckt om så himla mycket som sen bara försvann ur ens liv + hur hanterar man att denna människa verkar skita i en totalt 
Tänk sönder hen. Skriv om hen, älta, stalka, kolla bilder, gråt, slå i en vägg (eller i en kudde så slipper du få ont). Sen - bestämmer du dig. Nu jävlar fuck den idioten och så går du vidare. Bara gör det. Gå ut och dansa, skaffa tinder, gör roliga grejer. Ibland kommer du falla tillbaka och det är okej. Bara kämpa vidare. Sen inser du helt plötsligt att du inte tänkt på hen och när du väl gör det kommer inte den där isande känslan i magen längre. Det finns liksom inget magiskt knep för att sluta tänka på någon, tror man måste få göra det ett tag, sen distrahera sig med annat kul och vips så har tid gått och det känns inte likadant. Lycka till<3

Är ni feminister? I så fall när blev ni det, och hur tar man kampen? Är till exempel era pojkvänner/ex medvetna om förtrycket tjejer faktiskt står inför eller har ni känt ett behov av att tjata på dom? 
Ja, duh.  Jag fick väl mitt feministiska uppvaknande på gymnasiet. Gick en väldigt ”medveten” skola (visserligen inskränkt på sitt eget sätt, men ja.) och hade många smarta kompisar runt mig. Man tar kampen genom att trots att det suger ha sina genusglasögon på, säga ifrån när nåt är fel (typ om någon tar din kompis på röven), vara en snäll person som inte snackar skit om andra brudar/pleasar patriarkatet, lär sina vänner o killkompisar men inser också att det är ok att skita i att läxa upp andra som ändå inte lyssnar.

Ja min pojkvän är sjukt medveten, men vi hamnar väldigt ofta i feministiska diskussioner där 9/10 gånger slutar i att jag gråter satan och ba duu kommer aldrig förståååå för du är snubbe buhuuuu och han ba please My kan vi diskutera som vuxna människor och jag ba jag blir sååå känslomässigt engagerad låt mig va läs på lite han ba :))) Men senaste tiden har vi haft supervettiga diskussioner och ofta ger han mig nya tankar etc även om jag ibland kan önska så intensivt att han fick testa vara tjej en vecka, nä, det räcker fan med en dag! 

känner ni er ofta ensamma? 
Ja! Inte ensam som i att jag inte har folk runt mig för jag är så medveten om hur många nära jag har etc men känner mig extremt ofta ensam i mitt huvud, alltså i mina tankar och sätt att se på saker. Men då brukar jag ventilera med någon fin och inse att det inte alls är så. Men ah, känner mig ofta ensam. Har också jättejättelätt för att bli svartsjuk i kompisrelationer alltså på så sätt att jag ba jaha då hänger dom och ingen frågade mig jag är sååå oälskad. Så tar tillbaka det jag skrev i början haha för trots min stora vänskapskrets känner jag mig ofta utanför, helt orimligt oftast men det blir nog så när man som jag lider av största skräcken att vara oälskad och bli lämnad av de jag bryr mig om. :( 

 Var i sthlm bor ni? (heheh alltså inte gata utan område mer) och vad tycker ni om det? 
Jag bor på Södermalm, typ granne med Skinnarviksberget. Älskar det! Känner mig mest hemma på söder som stadsdel och just där jag bor känns som en egen liten oas, så centralt men omringat av grönska och helt tyst och skyddat från vägar? (Det ligger liksom uppe på en liten kulle typ) Fett lyckligt lottad. 

 På väg hem till oss första veckan i nya lägenheten <3

Hej!! Jag undrar My hur ni gjorde med lägenhetsköp i Sthlm?? Försöker också leta efter boende men allt är så svinigt dyrt:( Sparade ni i några år innan ni köpte? 
Hej du! Ja för er som alltså inte vet om det så köpte jag och min pojkvän en bostadsrätt för snart ett år sen. Så himla lyxigt, förstår det knappt själv. Såhär var det för oss: Mina föräldrar och släkt har satt in pengar i fonder till mig sen jag föddes, så jag hade kapital via fonder som jag alltså sålde när vi bestämde oss för att köpa lägenhet. Murre har jobbat och sparat sen han var 14 (!)(nu är han 24) och hade alltså ett sparkonto som han jobbat ihop till själv. Med detta fick vi nästan ihop till hela kontantinsatsen, resten lånade vi av våra föräldrar. Vet att det är ovanligt att få lån i så tidig ålder osv men vi fick det och vi kände att det var så himla värt med tanke på hur bostadssituationen ser ut i Stockholm (framförallt), med alla svinhöga hyror och så. Vet om att jag är superpriviligerad, lovar! Så ligger det till i alla fall :) Lycka till!

Upp