De som har makt

fredagsnatt. 
så plötsligt känner jag hur vakten grabbar tag i mina armar, rycker de bakåt i ett hårt fast grepp och jag skriker men han tystar ner mig genom att trycka mitt huvud ner i närmsta rabatt. känner hur jorden tystar ner mig, fyller hela min mun. 

ett litet utrymme. han håller fortfarande mina armar i ett hårt grepp och för varje ord jag yttrar SNÄLLA. SLÄPP. MIG… drar han till så …DU. GÖR MIG. ILLA. att det knakar vid mina skulderblad. jag ser hur han håller sin näve hårt knuten i behärskning. slå mig då! jag ser din knytnäve, jag ser att du försöker behärska dig. slå mig då så får vi se hur det går för dig! han svarar lilla gumman du ska få spendera natten i fyllecell, då är du inte lika kaxig längre. jag gråter och spottar ut jorden. 

en polisbil, en tjej en kille. de tar mina armar i handklovar och jag skakar av rädsla ilska frustration smärta. märker hur svårt det blir att andas, hur fort och högt jag hyperventilerar. jag sitter bak i bilen försöker få fram genom panikångesten att jag vet att de bara gör sitt jobb men att detta är totalt obefogat att jag faktiskt inte gjort något utan att det är vakten som gjort MIG illa. snälla får jag ringa min pojkvän snälla kan jag få ringa mina bästisar som är kvar därinne, de kommer vara så oroliga. de frågar om jag brukar droger eller tar medicin, jag svarar ledsamt att det enda jag går på är anti-depressiva. snälla låt mig ringa någon de kommer tro att jag är försvunnen. s n ä l l a

vi går ur bilen och jag känner hur jag har fradga i mungiporna, torkat saliv längs läpparna. jag hör hur polistjejen säger men hon verkar ju inte så berusad, bara upprörd, ska vi inte bara släppa henne? och han svarar nej det vet du att vi inte kan göra. sen går vi in och jag får ta av mig alla smycken framför fler poliser, en man tar hand om min klarröda BH som en souvenir. 

och så inknuffad i det pyttelilla rummet. en glansig gul madrass på golvet. jag lägger mig ner och vaggar mig själv till sömns i takt till mina hulkningar. vaknar upp i fosterställning, jag håller om mig själv runt knäna som ett skört litet barn (för att det är precis vad jag är) och nöden slår till. bankar på dörren tills knogarna är röda och får tillslut komma ut för att släppa ut urinen som trycker i magen. får jag gå hem nu? men de svarar bara kort: om två timmar ungefär och föser in mig i cellen igen. jag försöker somna om till ljudet av en mycket berusad mans skrik i cellen bredvid. bankar återigen och ber om att få kissa igen men då svarar polisen vill du åka hem nu också? och jag svarar gråtandes ja. är rädd för att han driver med mig, men får komma ut. kommer ut, ser mobilen med alla missa samtal och oroade arga sms. tar på mig min bh på toaletten, dricker vatten med skakig hand och kliver ut ur polishuset, bort. bort från förnedringen och smärtan. 
 
på måndag morgon sitter jag gråtsvullen hos min psykolog. hon har gett mig en taggig boll att hålla i för att ångesten river för hårt. hur i helvete kunde dom göra så? varför körde de dig inte till psykakuten?
 
/m.
Texter | | 6 kommentarer |
Upp